Jag minns
Jag minns den gången, i november 2003.
När farmor och farfar, min familj och pappas syster Eva med barn, mina kusiner, åkte till Stockholm för att fira farmor och farfars bröllopsdag. Vi skulle bland annat se musikalen Chess.
Den musikalen har svetsat sig fast i mitt sinne, och jag minns att jag då tyckte att det var en underbar musikal. Det tycker jag fortfarande.
Och om jag hade haft tillfället att se den igen, hade jag utan tvekan, sett den. Till varje pris.
Framförallt minns jag den första, och den sista versen ur en låt från musikalen: Vem ser ett barn
Varför vet jag inte.
Kanske var det för att jag var 10 år gammal och inte riktigt förstod innebörden, utan förtrollades av Anders Ekborgs framträdande. Kanske för att texten innehåller ordet "bög", något som man aldrig sade när jag var liten.
Eller, för en helt annan anledning.
Första versen
"Konsten att överleva
lärde jag mig när jag var sju.
Jag var den enda vän jag hade,
likadant då som nu.
Och jag skapade min drömvärld
i mitt rum, hördes röster där nerifrån
fulla av hat och hån
Min mammas hat
Min pappas arrogans
som jag inte fanns"
Sista versen
"Vem ser ett barn som inte orkar
slita sig loss till slut
Det var min tro, min heta önskan
att det var vägen ut.
Känner hon aldrig någonsin saknad
eller sorg
Känner hon att det finns ett band
bara någon gång ibland
Jag skulle aldrig våga ringa hem
Tänk om hon säger; Vem?"
Det är en fruktansvärt sorglig och hemsk låt, men innebörden. Det blir vackert. Och jag minns så tydligt när Anders Ekborg sjöng den, med en sådan inlevelse.
Haha, jag minns även att efteråt dansade jag i köket och sjöng till "Lämna inga dörrar på glänt" och drömde om att jag var Helen Sjöholm. Underbara fantasi.
