Elvira Lorentzon

Idag vid sex-tiden bestämde jag mig för att sticka ut och springa med Seija, min 9 månader gamla "valp".
Allting gick kanonbra, och jag var väldigt nöjd eftersom det var första gången jag sprang med henne. Så vi sprang hem till Johan och lekte i hans trädgård en stund, och sedan bestämde jag och Johan att vi skulle gå hem till oss..
Ca 30 m från huset går Seija bakom mig i kopplet, och jag känner att det börjar rycka konstigt i kopplet. Jag tänker att det bara är hon som krånglar som hon brukar göra, och försöker dra fram henne lite. Då får jag syn på att hon står på bakbenen, "trycker" in tassarna i munnen och får som krampanfall.
Jag som inte klarar av sådana situationer då det händer att någon som står mig nära råkar illa ut, nästan skriker till Johan "VAD ÄR DET SOM HÄNDER?". Tar av Seija kopplet då jag var rädd att hon skulle strypas elr liknande, tårarna börjar rinna på mig och jag ringer min bror som är inne. "Simon kom ut nu!! någonting händer med Seija och jag vet inte vad det är!!!"
Han kommer utspringandes och får se Seija som håller på med sina "krampanfall" som kommer i omgångar. Medans han ringer mamma och pappa som är i Fritsla på kalas och säger att de ska åka hem NU för vi måste åka till blå stjärnan med Seija, bilar stannar och frågar vad som hänt och frågar ifall hon blivit påkörd etc.
Jag tar upp Seija i famnen för att bära in henne, men Simon säger åt mig att sätta ner henne framme vid huset så vi ser ifall hon kan gå.
När vi kommer in får hon ytterligare "krampanfall" och försöker lixom få ut någonting ur halsen. Simon trycker ner hela handen i munnen på henne men hittar ingenting, och han börjar prata om ormbett. Jag ringer till mormor och morfar, för att få skjuts in till Blå Stjärnan eftersom det skulle dröja innan mamma och pappa kom hem. Medans vi väntar tar jag Seija i min famn och hon ser helt dåsig och borta ut. Och jag börjar direkt tänka på det värsta.. Och jag säger till Johan "tänk om det är ormbett, och om det svullnar upp, och hon inte får luft... och dör.. "
Och han säger bara att allting kommer bli bra, det kommer ordna sig.
Tårarna sprutar verkligen nu, och jag var livrädd att hon skulle försvinna. Dö medans jag höll henne i min famn.
Morfar kommer, och medans han sitter bredvid mig hör vi hur någonting börjar knastra i Seijas mun. Morfar dyker snabbt ner med handen, och får ut en ca 6-7 cm lång pinne, som suttit i Seijas strupe.
Som tur var, var det "bara" en pinne. Och det blödde inte eller någonting, så vi behövde inte åka till Blå Stjärnan.
Jag ber Johan passa Seija medans jag går och duschar. Och när jag klev in i duschen, då kom chocken. Benen föll ihop under mig och jag bara satt i duschen och grät och skakade. Mamma och pappa kom hem, och jag gick ut från duschen och öppnade dörren, och mamma kommer och håller om mig medans jag gråter och snorar ner hennes tröja.
När jag duschat klart och chocken gått över någorlunda åkte jag och Johan till willys för att köpa mat. Sen åkte vi hem och grillade och satt ute och åt och kollade lost.

Vad hade jag gjort om inte Johan suttit bredvid mig och sagt att allt kommer bli bra?
Vad hade jag gjort ifall det inte skulle blivit bra, och ifall Seija försvann? ...