Svenska uppsats: I min fantasi
På något sätt blev det en bra kontrast mellan verklighet, och i just min fantasi.
Det är ju ur min personliga åsyn.
Och jag själv tycker att jag är ganska bra på att skriva,
så jag publicerar uppsatsen!
Enjoy
(Uppsatsen är ganska så oseriös, och dem är blandad med sanning och osanning. Men som sagt, jag personligen tyckar att det blev en bra kontrast, och jag är nöjd med det jag åstadkommit.)
Lång..
Bör läsas med en nypa salt.
Ända sedan jag var liten, si sådär 3 år, har jag i min fantasi haft en klar bild om hur mitt liv ska se ut.
Jag drömde som barn om att bli veterinär, gifta mig med mitt livs kärlek och skaffa en hel hög med ungar, som jag skulle skämma bort med barbiedockor och bilar. Två pojkar och en flicka skulle jag ha. Och varje lördag skulle vi baka bullar, kramas och pussas, och allt skulle vara frid och fröjd.
Den bilden hade jag fram tills jag gick i årskurs fyra, på Tingvallaskolan i Skene.
Jag hade alltid haft det lätt för mig på lågstadiet, både med skolarbete och med det sociala livet.
Kände ingen press, och allting gick som på dans.
Men i fyran visade det sig att jag inte kunde klockan ordentligt, och jag kunde inte heller multiplikationstabellen (vilket jag fortfarande inte kan), och den skulle ju alla barn ha lärt sig vid det här laget. Men inte jag.
Och det jag byggt upp i min fantasi, förstördes ganska lätt. Jag insåg att jag aldrig skulle bli veterinär, att mitt livs kärlek inte skulle tycka om mig, eftersom jag inte kunde multiplikationstabellen och så vidare. Och i den åldern är man ju ganska sårbar.
Så jag föreställde mig ett liv på Mc Donalds, där jag serverade pommes frites till tjocka människor som det gått lika utför med, som för mig. Förmodligen hade de heller aldrig lärt sig multiplikationstabellen och klockan, så deras liv gick ut på att äta pommes frites och hoppas att dessa avlånga stickor, skulle rädda deras liv. Hur tänkte jag inte på, de kanske såg en hemlig sifferkod på någon utav pommes fritsen, och lärde sig multiplikationstabellen utantill efter 5 Big Mac och Company menyer.
I årskurs sex fick min hjärna en flipp. Jag skulle börja högstadiet, och kunde fortfarande inte räkna ut 6x6 i huvudet, utan var tvungen att använda mig av fingrarna! Katastrof, jag skulle få gå om hela min skoltid, inne på särskolan.
Det skulle gå så utför, att jag inte ens dög att arbeta på Mc Donalds, utan jag skulle sluta som en fattig städerska inne på Burger King, med 5 barn i ryggsäcken och med en hjärna som inte kunde skilja på en råtta och en häst, efter att under flera års tid andats in lukten av lim och rengöringsmedel.
Jag gick i sexan, och min hjärna fungerade lika bra som en noshörning beroende av marijuana.
Tiden rasade iväg i en väldig fart, och helt plötsligt gick jag i åttan, med en hjärna som fortfarande var underutvecklad, och som någonstans där inne drömde om en rosa värld med fluffiga moln, världsfred och enhörningar.
Någonstans på vägen, hade verkligheten inte riktigt hunnit ikapp mig, utan jag hoppades för allt vad hopp innebär, och önskade vad nu än önskningar är, att jag skulle bli den där älskade veterinären som kunde få djur att tala och hoppa högt.
Men med det lilla vett jag hade i kroppen, insåg jag att det skulle bli ganska omöjligt. För det första, skulle djur älska mig? Knappast. Och alla normala människor vet ju att de enda djur som kan prata, är papegojor. Och hoppa, ja det kan ju redan de flesta djur.
Men min underutvecklade hjärna ville annat.
I åttan var jag som en duracel kanin, utan något som helst stopp eller mänskligt medlidande. Jag körde över både det ena och det andra, och trodde att ingenting fick konsekvenser. Jag skulle rädda Afrikas barn från svält, donera hjärta och lungor till forskning, skänka alla mina ägodelar till olika behövande organisationer, och få Alfred Nobels fredspris. Jag skulle bli en världskändis, större än Brad Pitt och George Clooney tillsammans.
I åttan bestämde jag mig även för att ta min underutvecklade hjärna och mitt goda hjärta, och gå till kyrkan, för att konfirmeras. Jag skötte mig, gick på varenda konfirmationsträff och lyssnade på det prästen hade att säga.
Men någonstans kändes det fel. Trodde jag på Gud, och att han var den som skulle rädda Afrika undan svälten? Nej, det var ju jag. Jag var ju den som skulle bli kändis.
Och den här Gud, ingen har ju någonsin sett honom, och när man var liten trodde man ju på allt vad föräldrarna sade. Ifall de berättade att aliens existerade, och att de tillfångatagit mormor och morfar, och tvingar dem att stanna tills de kan kissa med fingret och rapa med tårna, så trodde man ju på det.
Men de sa ju aldrig det, utan de berättade bara om Gud. En gubbe med långt skägg, som satt i en glittrig stol på ett alldeles eget, kritvitt moln som bestämde över allt och alla.
Han verkade vara lite som jag när jag spelade Sims, och styrde alla dessa små människors liv. Bestämde vilka som skulle leva, och vilka som skulle drunkna i familjens pool.
Oavsett ifall jag inte trodde på ett skvatt på vad denne präst sade, så funderade jag lite. Kanske var den här ”Gud” en värdigare kandidat att rädda världen än vad jag var. Och så bra som han verkade vara, så kanske han hade fler hjärtan och fler lungor att donera än vad jag hade.
Så min hjärna fick en liten flipp igen, och jag var tillbaka i sexan. Med min lilla Burger King fantasi, men nu var den värre. Jag trodde inte ens på Gud! Jag var den hemskaste av de hemskaste.
I nian började tjatet om att välja till gymnasiet, och sakta men säkert kom min hjärna tillbaka till verkligheten, och jag insåg att jag kunde ha en liten chans till en trygg och säker framtid. Som reseledare.
En reseledare behöver inte kunna räkna ut 6x6 i huvudet, utan att använda fingrarna. De behöver bara vara trevliga, snälla och kunna prata med okända människor.
Så min stackars underutvecklade ärthjärna började spinna på idén att bli världens bästa reseledare, i en fluffig värld full med trevliga turister.
Och det vett jag hade, sa åt mig att satsa.
Och det gjorde jag, vilket jag i nuläget inte ångrar.
Sista dagen i nian kom, och därefter skolavslutningen. Där jag i min lilla värld intalade mig att inte gråta. Jag kom ut från den skola, som fått mig att flippa ut, flera gånger, både lite och mycket. Men om jag grät! Min hjärna skrumpnade ihop till ett russin av all fukt, och min djuriska instinkt, tog över min mänskliga sida.
Jag ville fly!
Men sommarlovet kom, och det gjorde även torkan. Min hjärna blev en solmogen tomat, och min fantasivärld blev helt galen. Jag drömde om en tillvaro, fylld av limegrönt, rosa och kärlek. Min barndomsdröm om att träffa mitt livs kärlek och skaffa ungar kom tillbaka, dock lite annorlunda än förra gången, men väldigt lik.
Sommarlovet tog slut, gymnasiet började, och min drömvärld kollapsade i samma stund som jag fick de första spanska glosorna.
Men långt där inne, i min underutvecklade, skrumpnade, russinliknande och uttorkade lilla hjärna, lever drömmarna kvar. Drömmarna om en rosa och limegrön värld, full av kärlek, enhörningar och ljus.
