givin myself to you, is like givin myself to a chainsaw
Varför måste man överdriva med saker, och aldrig inse att det räcker. Att man inte behöver säga något mer?
Alltid måste man fortsätta prata, skylla och såra någon, som man vet att man inte vill såra. Att lyssna från första början, när ens hjärna sa åt en att nu är det nog, hade varit lösningen på allt.
Det hade varit enklare, simplare och man hade sluppit alla dessa onödiga tjaffs om precis ingenting.
För det är vad det handlar om; ingenting.
Enda anledningen till att man alltid, oavsett vad, fortsätter med sitt tjat, är att få bekräftelse. Men vad finns det att bekräfta? Att man är en sjuk, psykopatisk människa som alltid kräver lydnad och order?
Vem vill få det bekräftat?
Varför låter man tvivel gå ut över äkta känslor, verkliga handlingar? Man borde förstå, redan från första början.
Hur kan man kasta ur sig de hemskaste saker, utan att ens mena det, bara för att få någonting bekräftat. Något som man redan vet, innerst inne, och alltid har vetat.
Vore det inte enklare att bara strunta i bekräftelser, och försöka ta allt med en klackspark som det så fint heter. Bara skaka av sig allting, och inte bry sig. Inte om bekräftelser och svartsjuka.
Det enda man bryr sig om är vad som händer just då, och vad ens hjärna och magkänsla säger en.
Varför lyssnar man inte, när ens hjärna säger att nu är det nog? Varför slösar man energi på sådant, när man kan lägga energi på att förbättra saker?
Varför fokusera på att finna brister?
Alltid måste man fortsätta prata, skylla och såra någon, som man vet att man inte vill såra. Att lyssna från första början, när ens hjärna sa åt en att nu är det nog, hade varit lösningen på allt.
Det hade varit enklare, simplare och man hade sluppit alla dessa onödiga tjaffs om precis ingenting.
För det är vad det handlar om; ingenting.
Enda anledningen till att man alltid, oavsett vad, fortsätter med sitt tjat, är att få bekräftelse. Men vad finns det att bekräfta? Att man är en sjuk, psykopatisk människa som alltid kräver lydnad och order?
Vem vill få det bekräftat?
Varför låter man tvivel gå ut över äkta känslor, verkliga handlingar? Man borde förstå, redan från första början.
Hur kan man kasta ur sig de hemskaste saker, utan att ens mena det, bara för att få någonting bekräftat. Något som man redan vet, innerst inne, och alltid har vetat.
Vore det inte enklare att bara strunta i bekräftelser, och försöka ta allt med en klackspark som det så fint heter. Bara skaka av sig allting, och inte bry sig. Inte om bekräftelser och svartsjuka.
Det enda man bryr sig om är vad som händer just då, och vad ens hjärna och magkänsla säger en.
Varför lyssnar man inte, när ens hjärna säger att nu är det nog? Varför slösar man energi på sådant, när man kan lägga energi på att förbättra saker?
Varför fokusera på att finna brister?
Kommentarer
Trackback
